19 september 2014 olyckan , som hade kunnat slutat illa.

 

Idag har jag varit på Söderhamns sjukhus och röntgat mig.

Väntetiden var för lång i Gävle. 

 

Så nu väntar jag på svaren och hoppas att allt ser bra ut. 

 Det är en lång historia men låt mig berätta den från början. 

 Det har gått snart fyra år sedan olyckan. 

 En olycka som förändrade mitt liv. 

 

Det har tagit tid för mig att smälta allt som hände.

 Det är så många känslor som jag känner.

 Jag, mamma & pappa var ute med båten. Det var en solig fin dag. 

 

Vi var tvungna att åka hem på eftermiddagen för jag skulle på friidrotts träning.

 Jag skulle som vanligt träna egen friidrott och  vara tränare för min barngrupp. 

 Jag skulle spendera resten av dagen på friidrottsbanan. 

 

När jag tränade barn så fick vi tränare för oss att göra en annorlunda övning. 

 Vi sa åt barnen att stöta kulan baklänges och stöta kulan ovanför huvudet vilket gör att du får tusen gånger mer kraft.

 Jag som då var tränare tänkte att jag måsta ta emot kulan ute på banan.

 

Så jag gick och ställde mig och skulle ta emot kulan.

 Det var där som olyckan inträffade som förändrade mitt liv. 

 En flera kilos tung järnkula kom mot mitt bakhuvud.

 

Dom andra tränarna som även är mina barndomskompisar såg detta och skrek på mig.

 Jag hörde ingenting. 

 Men av någon anledning vände jag mig om och tog smällen rakt i ansiktet. 

 

Tur var det för om den kommit i bakhuvudet hade jag förmodligen inte överlevt idag. 

 Jag hann tänka att ”jag kommer att dö nu” 

 och sedan blev det svart.

 

Jag svimmade av och föll bakåt med huvudet.

 När jag vaknade upp frågade min tränar och barndoms kompis Ida något i stil med: ”Hur gick det?” 

 Jag svarade: ”Jag tror att jag har fått en kula på mig”.

 För jag förstod inte riktigt vad som hade hänt. 

 

Barnen som såg händelsen blev skärrade, tränarna blev skärrade och ingen visste vad dom skulle göra.

 Två av mina kompisar sprang och hämtade några andra tränare och även dom blev chockade. 

 Ingen visste riktigt vad dom skulle göra,

men dom hämtade vattenflaskor och började försöka tvätta av mig allt blod. 

 

Smärtan va obeskrivlig. 

 Tårarna föll nerför kinden, det kändes som att jag  inte kunde andas och jag kunde inte prata.

 Helst av allt ville jag skrika ”RING AMBULANS!”

 

Men jag hade så otrolig smärta att jag bara låg ner på marken och kunde inte få ur mig något ord. 

 Jag trodde att ALLA mina tänder var borta för 

jag hade så fruktansvärt ont och  jag kunde inte resa mig upp.

 Jag blev jätteädd.

 

En förälder som jobbade som sjuksköterska såg hela händelsen och sprang från läktaren och började ställa frågor till mig. Hon märkte att jag inte riktigt var medveten och hade svårt att få luft, så hon sa: Andas lugnt.

 

Ida tog min mobil och ringde till min mamma och sa chockat ”Bella har fått en kula på sig och ni borde kanske komma hit. 

Hon känner sig lite konstig.” 

 

Mamma förstod direkt att kan inte Bella prata i telefon själv så är det nåt allvarligt som hänt.

 Hon tog med sig plånboken och sa till pappa att vi ska till akuten med Bella.

 

Det kändes som en evighet innan dom kom men 

så äntligen kom mamma och pappa. 

 

Pappa lyfte på min is och sa på direkten ”Jamen den där näsan är ju lätt bruten och tanden är av.” 

 

Vi MÅSTE till akuten!!!

 Jag var yr och började må jätte illa i bilen.

 Jag skrek till pappa ” kör saktare ”

 Men tydligen så körde dom i normal takt.. 

 

På akuten så sa dom ta en kölapp och sätt dig och vänta 

 Mamma blev rasande och gick fram till tanten och sa ”min dotter håller på tuppar av och behöver vård nu” 

 Jag kunde knappt stå upp och höll på svimma igen..

 

Tanten lyfte på min is och sa sedan: Ok, följ med till ett trauma rum.

 Läkarna kastade sedan ut en stackars tjej från ett rum och sa ”vi har ett mer brådskande fall här!” 

Dom kastade in mig i rummet och jag började undersökas snabbt.

 Jag spottade blod och det rann blod från ansiktet.

 

Dom höll för mitt ansikte så att den stackars tjejen inte skulle behöva se mitt ansikte som var täckts av blod, sand och grus.

 Om jag minns rätt så tror jag att jag fick åka runt till olika rum.

 I ett rum så hade jag så ont och tårarna sprutade och jag skrek

”GE MIG IS! JAG MÅSTE FÅ IS!!!” 

 Jag fick ALDRIG nån is och inte heller någon värktablett utan istället så började dom ställa massa frågor. 

 

Om person numret, vad som hade hänt osv. 

Jag förstod inte vad dom sa. 

 Det var nog som att prata med en femåring. 

 Så mamma och pappa fick svara på alla frågor eftersom jag inte förstod nåt. 

 

Sjuksköterskan sa ”Vi märker att du inte riktigt hänger med här. 

 Så du måste röntga hjärnan så vi kan se om du har nån hjärnskada. ” 

 Sjukhus personalen tyckte att jag inte var riktigt medvetande helt enkelt. 

 

Sedan tog det timmar innan jag fick röntga mig. 

 Jag var i chocktillstånd och började frysa fast det var sommar. 

 I varje nytt rum jag kom till frågade dom om mitt person nummer. 

 

Det var jätte hemskt för jag mindes inte hela mitt personnummer och då blev ju sjukhus personalen orolig. 

 Som tur var hade jag inte fått någon hjärnskada, men tyvärr var min näsa helt krossad.

 

Ni vet när Hollywood fruarna vill plastikoperera sig och fixa sin näsa. 

 Ja då knäcker dom näsbenet för att sedan bygga upp näsan på nytt. 

 Och så trasig var min näsa förklarade läkaren.

 

Så den behövdes byggas upp på nytt.

 Dom trodde först att den bara var bruten men den var verkligen helt krossad.

 Jag stukade även en arm , fick nån slags blödning i ögat , hade bihåleinflammation sen innan, och blev av med halva framtanden 

 

Och dagen efter olyckan kunde jag inte böja nacken åt sidan pga. smällen och jag hade ont i kroppen. 

 Ena ögat gick inte att öppna då jag var så svullen. 

 Om jag hade åkt ambulans så hade jag fått nackkrage men jag fick ju inget sånt eftersom jag inte åkte ambulans och ingen förstod hur pass allvarligt det var. 

 

Jag kände mig handikappad. 

 Jag kunde inte duscha själv så mamma var tvungen att hjälpa mig. 

 Och dagen efter var första gången som jag vågade se mitt ansikte. 

 

Jag hade inte tidigare vågat kollat på det eftersom jag är så känslig för blod och hade säkert svimmat själv om jag såg mig själv i spegeln.

 Så på sjukhuset fick all personal täcka speglarna för att jag inte skulle se mig själv.

 (idag tål jag mycket mer.)

 

Jag fick inte borsta tänderna på några veckor eftersom tänderna fått sån smäll och kunde i efterhand ruttna och bli svarta.

 Jag fick bara äta flytande mat i två veckor och fick inte dricka varmt eller kallt.

 Alltså varken varmt eller kallt vatten , bara ljummet. 

 

Jag levde på barnmat , mosad banan , och soppor.

 Jag var hög på morfin och värktabletter dygnet runt för att klara smärtan.

 När min granne kom så kallsvettades jag och sa massa konstiga saker för att jag var hög och helt borta. 

 Jag fick ju operera min näsa några dagar senare(enligt mamma tre dagar)

och tanden fick jag också fixad, fast då hos tandläkarn. 

 

Innan jag skulle opereras så sa doktorn att en sån här operation går på tio minuter och bad min mamma gå och hämta kaffe undertiden.

 Vad dom då inte visste var att min näsa var helt krossad och krävde en mycket mer komplicerad operation.

 Så när det hade gått ca två timmar var mamma rädd att det hade hänt nåt.

 

Näsan var som ett plockepinn sa dom och det var en komplicerad operation.

 Jag fick inte äta innan operationen, det enda jag fick var att dricka lite vatten & saft så att jag inte skulle svimma.

 Jag var så hungrig så sa inne på operations salen att jag skulle äta choklad när det var klart 

 

Problemet var ju att jag var så hög på narkos, och hade sjukt ont när jag vaknade upp och var snurrig så jag kunde inte äta 

 Jag tror jag fick nån näringsdryck och fick i mig det. 

 Jag hade precis börjat pluggat till radioreporter på Bollnäs folkhögskola och flyttat till internatet.

 

Så jag blev sjukskriven i två veckor. 

 Och jag hade gips på näsan i två veckor och var tvungen att ha det första veckan när jag började skolan. 

 Alla kastade blickar på mig, jag blev kallad ”tjejen med näsan” och jag hade inte hunnit skaffat några kompisar direkt. 

 

Så jag kom in mycket senare i min klass. 

 När jag började skolan så tog jag inge morfin men värktabletter och fick ta det väldigt lugnt i skolan. 

 Jag var öm i ett halvår och kunde inte sminka mig på ett bra tag. 

 Idag är jag väldigt tacksam över att allt gick bra och att jag lever. 

 

Efter den här händelsen började jag ta tillvara på saker och ting och tänka att man inte ska ta allt för givet. 

 Jag var tacksam över att ha familj , vänner, släkt och att få leva. 

 

Mina  bestående skador som jag har idag fyra år senare är att jag bara har några procent luktsinne kvar så jag känner nästan aldrig när doften när jag lagar mat eller när nåt luktar bränt.

 Det är extra viktigt för mig att ha brandvarnare. 

 Jag känner bara om parfymen är stark eller om jag luktar väldigt nära.

 Men vissa parfymer känner jag inte alls. 

 Smaklökarna är sämre vilket gör att jag inte känner när mina föräldrar har marinad på maten och måste krydda ännu mer. 

Jag kan också äta väldigt stark mat.

 

Jag får ibland svårt att andas, har lite problem på vänstra sidan av näsan(har fått en grop och vänstra sidan är mer intryckt , blir ibland blå , svullen, kan ibland ha värk och ibland när jag andas in svider det.

 

Och det sjukaste av allt är att när jag blinkar så hoppar näsan till för det kan va nån nerv som är i kläm så det har hänt att fyra läkare står och kliar sig i huvudet och säger vi har aldrig sett nåt liknande.

 

Men jag är så otroligt tacksam till att jag lever och att jag mår bra. 

 

Jag känner mig lyckligt lottad. 

 

Länge leve livet! 

 

PS. Stort tack till mamma, pappa, släkt, vänner, lärare och alla möjliga som hörde av sig eller kom på besök och skickade presenter och blommor.

 

 

 

 

 

 

 
Innan olyckan inträffade. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Innan operation. Höll på spy.
 
 
Det fanns bara kläder i storleken XXXXXXL.
 
 
 Efter operationen. 
 
 
 

 

 
Jag fick ju bara äta flytande. Så fick suga på choklad.
 
 
Hollywood frun Bella.
 
 
Hos tandläkarn. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Blombud från klassen och lärarna i Bollnäs, från friidrotten osv.
 
 
 
 
 
Jag i skolan. 
 
 
 
 
När jag mådde bättre sminkade jag över alla blåmärken, och åkte och 
klippte mig och jag lyckades ju dölja allt med smink.
 
 
 
LYCKLIGASTE dagen i mitt liv!!! 
Kort efter jag var tillbaka i skolan och tagit av gipset 
så fick jag träffa min stora idol Petter!!! 
 
Han åt i min matsal, fick lyssna på hans fantastiska föreläsning,
han skrev till Bella från Petter i sin bok till mig
och jag berättade för honom att jag känner igen mig i hans texter
eftersom vi har likadana diagnoser.  
 
Övrigt | | Kommentera |
Upp