Rehabvecka dag 1 & 2 dold talang
Förra veckan hade jag mitt första rehab-möte då min läkare, sjuksköterska, sjukgymnast, arbetsterapeut och kurator närvarade.
En rehabplan skrevs. Eller jag tror det hette så. Minns exakt inte.
Jag var nervös. Vet inte varför. Kändes som att sitta i skolbänken igen då man inte skött sig.
Igår var jag hos sjukgymnasten. Min nacke knäcktes, mitt skadade knä kollades, ledvärken (i händerna och fötterna) och domningarna kollades. Jag fick göra massa övningar och säga vad som gjorde ont.
Har sämre känsel i högra foten, armen, handen och fingarna.
Allt på högra sidan. Tur att jag inte behöver använnda den högrea handen så ofta.
Det känns fortfarande konstigt att skriva på tangentbordet på datorn med höger handen. Tar tid.
Det är ungefär som när du får sockerdricka eller slår i armbågen. Så känns det för mig ofta fast som om kroppsdelen var död och du tappar känseln.
Jag upptäckte att min balans var vinglig när jag stod på ett ben och skulle luta mig fram men det är vanligt under och efter corona har jag hört.
Att gå på hälarna var ingen match för mig och jag minns för några månader sedan att jag inte kunde göra det när jag var hos läkaren.
Bölderna på mina fötter är efter alla ledbandsskador haha. Jag fick veta att jag hade en dold talang, kolla här.
..Jag är överrörlig. Kan ni också göra så? Jag trodde att jag var världens stelaste person med tanke på att jag är gammal friidrottare. Det resulterade i en tik tok. Skulle vara coolt om jag övade och kunde göra coolare skills.
Jag har tidigare inte orkat bloggat pga. har varit förkyld, haft infektion i munnen, feber, spytt, haft dålig astma och varit sängliggandes. Äter så mycket skonkost som möjligt pga. blev dålig av vanlig mat.
Igår gick jag 4,20 km med Agnes vilket var underbart och över 10 000 steg.
Sen kom huvudvärken och hjärntröttheten och jag bröt ihop och var helt slut. Däckade i soffan tidigt och sedan sov jag sjukt många timmar och fick sparka mig upp kl 10 för att jag var så trött.
Intryck, ljus och ljud kan vara jobbigt när jag blir trött. Minnet försämrats och jag kan fråga samma sak två gånger. Att hålla på med telefon kan vara jobbigt eller lyssna på musik. När jag var sjuk kom jag inte ihåg vilka personer jag träffat, då vart jag lite skraj.
Jag lyssnade alltid på musik dagligen tidigare men nu gör jag det när jag känner för det. Förr hatade jag tystnad men kan nu ibland tycka att det är lite skönt.
Idag var jag hos kuratorn(det ingår för alla som får rehab efter covid-19). Jag ska även där få hjälp att andas bättre då astmatiker tydligen andas för högt upp.
Efteråt orkade jag handla mat och laga mat.
Det blev ingen promenad idag men nya tag imorn.
Imorn ska jag till en specialist-arbetsterapeut.
Ska bli spännande.
Vet inte exakt vad som kommer att hända men tror att jag kommer att få hjälp med hjärntrötthet och kanske någon andningsövning.
Jag vet inte heller exakt hur länge rehaben kommer hålla på men jag tippar på att det tar några veckor. Och så måste jag jobba mycket själv med kroppen.
Vissa dagar känns det som jag inte har så mycket att se fram emot, som att jag inte är samma Bella.
Tidigare Bella förstod inte varför det kunde vara så svårt att gå ut på en promenad, träna, ta i så svetten rann och förstod inte heller varför inte alla var lika glad som mig.
Jag har alltid tänkt att träning och kost löser allt och är A och O.
Men blir du utan träningen och maten så behöver kroppen ställa om sig eftersom man inte får lika mycket endorfiner eller vitaminer.
Kroppen får en chock om den inte får träna så mycket som man gjorde tidigare.
Varken jag, min familj eller mina kompisar känner igen mig.
Jag känner mig lite som en lugnare person som reflekterar mer över livet, har ett annat perpektiv och ändå är mer tacksam för allt i livet.
"Jaha så du är normal nu?" säger kuratorn.
(När jag berättade att jag kan jobba 8-10 dagar i rad och sova 4-6 tim utan att känna trötthet och alla sporter jag höll på med tidigare. Och absolut inte vågade berätta att jag som mest jobbat 19 dagar i rad utan en dags ledighet).
"Näää" sa jag. Riktigt så är det inte.
Det har gått från 100 till 0. Som natt och dag.
Jag undrar vart min ADHD- energi är någonstans. Tidigare Bella hade så mycket energi att jag skulle kunna dela med mig av den till en hel skol klass eller ett helt sjukhus eller en hel fabrik.
Under min skolgång sa varje lärare jag träffat att dom aldrig sett någon ha så mycket energi. Och det hände att jag blev utkastad och skickad till idrotten.
Jag hoppas att den kommer fram framöver för jag vill inte vara en tråkig person. Jag vill vara en duracellkanin igen som har damp, är en rolig clown och gör galna saker som alla skrattar åt.
Jag kommer aldrig bli samma Bella utan jag kommer växa och bli så mycket starkare.
Jag kommer att bli Bella 2.0 ,
i en uppdaterad version.
Jag vill ha min energi igen, och ska göra allt för att få tillbaks mitt liv.
Jag är beredd att kämpa!
Jag är otroligt tacksam över att jag får rehab nu, över att jag träffat så bra vård personal som vill hjälpa mig att få tillbaka livet och få börja jobba igen och för att jag ska få vaccinera mig mot influensa och lunginflammation.
Haha det är jag och alla 70 plussare..